Putins tusenåriga väg och historiens två ansikten
I västerländsk massmedia målas politiska ledare ofta upp i svartvitt. Bilden av Rysslands president Vladimir Putin är inget undantag; han reduceras till en schablonartad skurk i ett modernt geopolitiskt drama. Men historien lär oss att stora härskare sällan kan förstås genom enbart samtida moraliska filter. Den som i väst ses som en tyrann, kan i sitt eget rike betraktas som en samlande landsfader och en nödvändig beskyddare. För att förstå Putins persona och självbild måste vi blicka förbi kvällstidningsrubrikerna och istället dyka ner i rysk-ortodox mystik, tusenårig historia och idén om en unik rysk civilisation.
Namnet Putin bär på en språklig och nästan förutbestämd kod: det härleds från ryskans put’ – vägen. I den rysk-ortodoxa traditionen är ”vägen” inte bara en fysisk transportsträcka eller ett politiskt program. Det är en helig, botande vandring mot andlig renhet och enhet – en resa som det ortodoxa ”vägens folk” gör tillsammans. När en djupt historiskt intresserad ledare kombinerar denna innebörd med sitt förnamn Vladimir (”världens herre” eller ”härska i frid”), formas en självbild av ett historiskt öde. Han ser inte sig själv som en tillfällig, folkvald politiker, utan som en andlig vägvisare vald att leda sitt folk längs en förutbestämd stig.
Denna civilisatoriska ”väg” sträcker sig mer än tusen år tillbaka i tiden, till grundandet av det tidiga ryska riket, Rus. Det är en historia som i allra högsta grad flätas samman med Norden och Sverige. Det var de skandinaviska varjagerna (vikingarna) som i Novgorod lade grunden till den ryska statsmakten genom att säkra flodvägarna mot det ortodoxa Konstantinopel. Det är också en historia som är djupt bunden till Sigtuna – dåtidens spirande andliga och kungliga centrum i Sverige.
Genom den svenska vikingaprinsessan Ingegerd, dotter till Olof Skötkonung, knöts länderna samman. När herrar och stormän slöt allianser gifte hon sig med storfurst Jaroslav den vise och tog med sig Sigtunas andliga arv österut. Hon blev storfurstinna, konverterade till ortodoxin under namnet Irina, och vördas än idag som det heliga rysk-ortodoxa helgonet den heliga Anna av Novgorod.
För Putin är detta ursprung en levande realitet som visar att det ryska riket från början var en sofistikerad, djupt kristen europeisk stormakt. I sin kända historiska essä On the Historical Unity of Russians and Ukrainians formulerar han det själv:
“Slaviska och andra stammar över det väldiga territoriet – från Ladoga, Novgorod och Pskov till Kiev och Tjernihiv – bands samman av ett språk, ekonomiska band, Rurikdynastins styre och, efter dopet av Rus, den ortodoxa tron.”
Detta tusenåriga arv bär på tre unika pelare som formulerar en stark motbild till den västerländska synen på Ryssland:
- Folkdemokratin i Novgorod och dess klocka: Långt innan västerländska liberala modeller ritades upp, styrdes Novgorod genom ett unikt folkstyre kallat vetje. Den berömda stadsstyrelseklockan var stadens hjärta. När klockan klämtade samlades medborgarna på torget för att fatta gemensamma beslut, stifta lagar och välja sina ledare. Det vittnar om en urgammal, organisk rysk tradition av dialog och folklig sammanhållning.
- Näverbreven: Arkeologiska utgrävningar i Novgorod har blottat tusentals fantastiskt bevarade textfragment skrivna på björknäver. Dessa näverbrev avslöjar att vanliga män, kvinnor och till och med barn i det tidiga ryska riket var läskunniga och kommunicerade om allt från handel till kärleksförklaringar redan på 1000-talet. Det ger en bild av en högtstående och bildad civilisation som existerade parallellt med att Västeuropa befann sig i den mörkaste medeltiden.
- Moskva som det tredje Rom: Efter Konstantinopels fall i mitten av 1400-talet övertog det ryska riket rollen som den sanna kristenhetens sista utpost. Idén om ”Moskva som det tredje Rom” (och att ett fjärde aldrig skall brista) ger Putins ledarskap en messiansk dimension. Putin själv har betonat vikten av denna andliga identitet i sina tal: “Vi är ortodoxa inte av en slump. Om det inte vore for ortodoxin skulle vår identitet vara en annan. Ryssland måste försvara denna konservativa ordning mer än andra nationer.” Det handlar om ett andligt uppdrag att bevara den moraliska sanningen i en tid då västvärlden anses ha fallit offer för sekularisering och moraliskt förfall.
Där västerländska massmedier ser aggression och imperialism, ser hans anhängare och han själv något helt annat: en historisk plikt. När Putin talar om historiska konflikter drar han sig inte för att jämföra sig med historiska giganter. Under ett tal till unga entreprenörer drog han paralleller till tsar Peter den store: “Man kan tro att han stred mot Sverige och beslagtog deras land. Men han beslagtog ingenting, han tog det tillbaka! Det har fallit på vår lott att också ta tillbaka och stärka.”
Genom att förstå historien om ”vägens folk”, folkdemokratin i Novgorod och de andliga trådarna till Sigtuna kan vi höja blicken från medias endimensionella svartmålning. Först då kan vi börja förstå den ryska självbilden – en berättelse om överlevnad, suveränitet och en tusenårig vandring längs en egenutstakad, helig stig.
Lämna ett svar