Idag blockeras ofta det logiska tänkandet av rädsla och fientlighet. Botemedlet mot denna rädsla är kunskap och kognitiv empati – förmågan att förstå hur andra kulturer tänker och ser på sina relationer med väst. Att återfå denna tankeförmåga handlar inte om att välja sida i dagens konflikter, utan om att våga närma sig historien och kulturen bortom krigsrubrikerna. Här följer en berättelse om hur nära sammanflätade vi en gång var.
Dejting på vikingatiden: Storpolitik, flodnätverk och det okända svenska skyddshelgonet
Nutidens stora problem är hur man skaffar en partner. Appar av allehanda slag och betaltjänster med chattar verkar inte fungera, och ensamhushållen ökar i antal. Men hur fungerade det på 1000-talet med äktenskap mellan olika furstehus? Vi vet att man ristade runor och att folk gjorde långväga resor, men hur kände man till att det fanns en furste som var ledig för giftermål?
Resenärerna och näverbreven – vikingatidens internet
Vid den här tiden var resande människor informationskällor av största betydelse. De fungerade som vandrande databaser med information om de länder och folk de passerat. Detta informationsutbyte skedde längs ett gigantiskt nätverk av östliga floder. Nordborna – de så kallade varjagerna eller väringarna – tog sig fram på flodsystemen Volchov, Dnepr och Volga med specialbyggda, flatbottnade skepp. Dessa båtar var unika: de var robusta nog för öppet hav, men så lätta att besättningen kunde dra dem på stockar över land när floderna spärrades av forsar.
Längs dessa vattenvägar växte befästa handelsplatser fram, där Novgorod (Holmgård) och Kiev (Könugård) blev de viktigaste skandinaviska knutpunkterna. Här möttes kulturer, varor och rykten i ett ständigt flöde. Handelsmän, legosoldater och diplomater fungerade som levande nyhetsbyråer.
En förutsättning för denna långväga handel och administration var kommunikation. Arkeologiska fynd av så kallade näverbrev i Novgorod har avslöjat något sensationellt för den här tiden: en utbredd läs- och skrivkunnighet bland den vanliga befolkningen. På remsor av björknäver ristade folk allt från affärskontrakt och handelslistor till kärleksbrev och vardagliga meddelanden. Det var ett samhälle som var betydligt mer sammankopplat och välinformerat än vad vi ofta föreställer oss
Praktisk politik i Sigtuna och namnbytet till Irina
Olof Skötkonung var kung i svearnas land. Han räknas som Sveriges första kristna kung och döptes vid Husaby källa i Västergötland, där enligt traditionen även hans dotter Ingegerd döptes. Sigtuna var centrum för hans styre. Kungens makt var helt beroende av allianser med omgivande stormän och klaner, och att gifta bort döttrar var praktisk storpolitik.
Enligt de isländska sagorna hade Ingegerd fattat tycke för Norges kung, Olav Haraldsson. Trolovningen bröts dock tvärt av Ingegerds far, som ansåg att furst Jaroslav av Novgorod var ett bättre parti. Ingegerds halvsyster Astrid fick i stället gifta sig med den norske kungen. Den exakta anledningen vet vi inte, men det kan ha spelat in att Ingegerds mor var en slavisk prinsessa (Estrid av obotriterna). Det kan ha gett Ingegerd språkliga och kulturella fördelar i kontakten med de slaviska områdena i öst.
När hon år 1019 anlände till sitt nya hemland i öst bytte hon namn till Irina (den grekiska formen för Irene, som betyder “fred”). Men hon var långt ifrån en passiv kungahustru.
Arkitekten bakom Kievriket och Europas svärmor
Genom stenhård diplomati krävde Ingegerd (nu storfurstinnan Irina) staden Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och hela dess tillhörande län som sin personliga egendom innan hon sa ja. Området kom därefter att kallas för Ingermanland – uppkallat efter henne själv.
Tillsammans med sin make Jaroslav den vise kom hon att spela en helt avgörande roll i organiseringen och centraliseringen av Kievriket (Kievrus). Hon var med och grundade kloster, drev igenom lagar och initierade bygget av den monumentala Sofiakatedralen i både Kiev och Novgorod. Hon agerade medlare i militära konflikter och gjorde hovet till ett kulturellt och politiskt centrum som kopplade samman Norden, Östeuropa och det Bysantinska riket.
Ingegerd och Jaroslav fick tio barn, vilka kom att förändra den europeiska historien. De flesta av hennes sex söner blev mäktiga öststatliga furstar. Hennes tre döttrar giftes bort strategiskt över kontinenten och blev drottningar av Frankrike (Anne), Ungern (Anastasia) och Norge (Elisabet). Genom sina barn spred Ingegerd sitt svenska vikingablod till nästan alla stora kungahus i Europa.
Klostret och Sveriges okända skyddshelgon
Sent i livet, efter att ha fullgjort sina politiska plikter, valde Ingegerd och dra sig tillbaka från det världsliga livet. Hon gick i kloster och antog sitt tredje namn: Anna. Hon blev därmed den första i den skandinaviska och ryska kungafamiljen som tog nunnedoket, vilket startade en lång tradition för kommande regenter.
Ingegerd dog år 1050. På grund av sina enorma insatser för kristendomen, kyrkobyggena och sitt fromma liv helgonförklarades hon under namnet Heliga Anna av Novgorod.
Det som är närmast helt okänt för det svenska folket idag är att denna bortglömda vikingaprinsessa faktiskt vördas som Sveriges absolut första helgon och vårt officiella skyddshelgon inom den ortodoxa kyrkan. Hennes reliker vördas än idag, och det finns svenska ortodoxa församlingar som bär hennes namn.
Medan dagens singlar sveper åt höger på jakt efter tillfällig kärlek, handlade 1000-talets “dejting” om att bygga imperier, kontrollera handelsrutter via näverbrev, fostra Europas kungar – och sluta som ett helgon över ett helt rike.
Slutsats: Helgonet som påminner oss om fred
Ingegerd antog namnet Irina – vilket betyder fred – när hon korsade Östersjön för att knyta samman två världar. Att hon idag vördas som ett helgon påminner oss om att det finns en djup, kulturell och andlig bro mellan Sverige och öst som sträcker sig långt bortom dagens akuta konflikter. Att drabbas av panik och försöka radera detta gemensamma arv är ett intellektuellt självskadebeteende. Genom att återvända till historien kan vi återfå den kognitiva förmågan att se nyanser. Botemedlet mot dagens destruktiva polarisering är inte mer skräck, utan den kunskap och empati som en gång gjorde en flicka från Sigtuna till arkitekt för ett helt rike i öst.
Mer om Novgorod https://www.youtube.com/watch?v=xQmllUuT2Xo
Lämna ett svar